DU VILLE MÖTAS NÅGONSTANS NERE PÅ DJUPET
Lite natt-tänkande just nu.
För snart ett år sen var jag nere i en liten svacka, inget allvarligt alls, men det var väl direkt inte någon rolig tid. Hade lite problem med en väldigt nära vän till mig, vi bråka lite och helt plötsligt var alla tjejer i klassen förutom 1 emot mig. Så har var det i 3 månader, jag mådde skit, helt seriöst.
Varenda dag jag gick till skolan så hade jag en klump i magen, men jag visade inte det för någon. Den här tjejen som var på "min" sida, hon var sjuk en dag, det var hemskt. Dem var ungefär 12 mot mig. När jag kom hem från skolan så var jag alltid slutkörd i huvudet, orkade knappt lägga någon tid på mina läxor för jag hade helt seriöst ingen energi kvar. Det var hemskt, riktigt jobbigt.
Det värsta var också att lärarna förstod det efter 3 månader, alltså hände det någon gång att jag kom i samma arbetsgrupper med någon av dem här.
Lärarna tog väl tag i det direkt när dem fick reda på det, dock så tog det ännu mer tid.
Vart jag vill komma med detta är att hur dåligt jag mådde så gav jag aldrig upp. Jag var nära, det ska jag inte ljuga om, men jag gjorde aldrig det. Som jag redan har skrivit så var det hemskt, men ge aldrig upp! Börja tro på att allt kommer att lösas. För sen kom den där dagen man har längtat efter i 3 månader, den dagen då vi löste allting på ett moget sätt. Nu? Nu är hon en utav mina bästa vänner. Nu? Nu mår jag så sjukt bra, livet leker.
Stop hoping, start believing that something good will happen.
För snart ett år sen var jag nere i en liten svacka, inget allvarligt alls, men det var väl direkt inte någon rolig tid. Hade lite problem med en väldigt nära vän till mig, vi bråka lite och helt plötsligt var alla tjejer i klassen förutom 1 emot mig. Så har var det i 3 månader, jag mådde skit, helt seriöst.
Varenda dag jag gick till skolan så hade jag en klump i magen, men jag visade inte det för någon. Den här tjejen som var på "min" sida, hon var sjuk en dag, det var hemskt. Dem var ungefär 12 mot mig. När jag kom hem från skolan så var jag alltid slutkörd i huvudet, orkade knappt lägga någon tid på mina läxor för jag hade helt seriöst ingen energi kvar. Det var hemskt, riktigt jobbigt.
Det värsta var också att lärarna förstod det efter 3 månader, alltså hände det någon gång att jag kom i samma arbetsgrupper med någon av dem här.
Lärarna tog väl tag i det direkt när dem fick reda på det, dock så tog det ännu mer tid.
Vart jag vill komma med detta är att hur dåligt jag mådde så gav jag aldrig upp. Jag var nära, det ska jag inte ljuga om, men jag gjorde aldrig det. Som jag redan har skrivit så var det hemskt, men ge aldrig upp! Börja tro på att allt kommer att lösas. För sen kom den där dagen man har längtat efter i 3 månader, den dagen då vi löste allting på ett moget sätt. Nu? Nu är hon en utav mina bästa vänner. Nu? Nu mår jag så sjukt bra, livet leker.
Stop hoping, start believing that something good will happen.
Kommentarer
Trackback
