alreadythere

En dag jag aldrig glömmer 28 juni 2008.
Konsert med Jonas Brothers och Avril Lavigne.  

Det är morgon, jag vaknar vid 07-tiden. Vid 8-tiden så åker vi till farmor, hämtar upp Anna och Oskar. Sen fortsatte vår bilresa upp till Stockholm. Vet att jag blev åksjuk nästan direkt och jag tänkte "det kommer aldrig gå". Somnade, sen var det över. Jag var nervös, jag var förväntansfull, jag hade fjärilar i magen.

När vi kom fram vid halv 2-tiden så släppte pappa av mig, Anna och min syster vid Globen, medans han och Oskar körde vidare. Jag, Anna och min syster skulle till Annexet, men dit hittade vi såklart inte. Det tog ett tag tills vi hitta dit, men vi hittade till slut iallafall. När vi kom fram var där inte alls många, 20-30 meters kö kanske. Vi satte oss ner direkt, hungriga var vi också. Satt utanför Globen i ungefär 5 timmar, jobbigt, men absolut värt det.

Efter att ha suttit där i 3 timmar ungefär så kommer det en kille, alla tjejer springer fram till honom. Jag känner att jag också måste göra det, annars kommer jag ångra mig. Får en autograf på armen av han. Det var Garbo, inte helt vanlig människa, utan Garbo, basisten i Jonas Brothers.

Den sista timmen började det dra ihop sig, vi stod nu upp och väntade bara på att bli insläppta. När vi väl blir insläppta så springer vi in för att få bra platser. Sen var det bara att vänta på förbandet som var Jonas Brothers. Kommer ihåg hur dem skrek "andra sidan är ni klara" och en massa sånt.

Sen när det bästa bandet i hela världen kom ut på scen, det känslan glömmer jag aldrig. Att kunna få se ett band som man älskar så sjukt mycket var underbart (även om jag inte hade varit ett fan av dem så länge då). Jag fotade ingenting när dem sjöng, ingenting, och ni anar inte hur mycket jag ångrar mig idag för det. Varför jag inte gjorde det? Jo, för det var så trångt, vi stod rätt långt fram, det fanns knappt möjlighet att ta upp kameran/mobilen där. Jag har bilder därifrån, men det är från min systers mobil, inga bra, men dem räcker.

En låt, som jag aldrig glömmer är "When you look me in the eyes". Joe går bak, plockar upp en svensk flagga och sen står och viftar med den. Bara att skriva detta just nu ger mig rysningar och gåshud, för det var helt fantastiskt.

Efter Jonas Brothers så var det Avril Lavigne. Grymt bra konsert, kommer ihåg hur mycket jag sjöng med, hur mycket jag störde mig på människan framför mig, för hon sabbade alla mina foton, men ändå.

Efter konserten åkte vi hem igen. Mina känslor på hemvägen var att jag var glad, trött och hade känslan "har jag just sett jonas brothers?".


Mitt namn är Linn och det här är min historia om den bästa dagen i mitt liv.